När jag var med mina barn på introduktion på deras nya förskola ganska nyligen hände något som jag funderat på sedan dess. Min minsta hittade till ett bord där pennor, saxar, papper och lim bredde ut sig. Hon valde direkt att klippa i en pappersida som någon dragit ut från en katalog av något slag. Hon satt mycket koncentrerat under säkert 20 minuter och klippte. Pappersbiten blev mindre och mindre och antog hela tiden nya former. Till slut la hon ifrån sig saxen och visade upp den två centimeter långa pappersbiten "Titta mamma, jag har klippt ett spöke!" sa hon stolt till mig. Jag märkte att hon var väldigt nöjd med det där spöket. Hon tog det med sig när hon lämnade sin plats vid bordet och stötte efter en stund på en av sina nya pedagoger. Hon visade stolt upp sitt lilla spöke även för henne varpå pedagogen svarade i förbifarten "Ja, en pappersbit, den kan du slänga där".
Som sagt, den här händelsen har hängt kvar någonstans i bakhuvudet de senaste veckorna. För trots att det var en liten sak, en sådan sak som säkert sker många gånger om varje dag på de flesta förskolor, så berättar den något centralt. Något viktigt.
Häromdagen påminde en pedagog och forskare mig om att det är skillnad på barnperspektiv och barns perspektiv. Barnperspektiv är när vi pedagoger tror att vi tänker utifrån barnens behov och intressen. Barns perspektiv är när ett litet barn suttit koncentrerat under en lång tid och klippt och klippt med sina små händer och sedan, efter all möda, stolt visar upp sitt lilla mästerverk för att få bekräftelse på stordådet som just inträffat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar