Kille, tjej

Idag kom jag att tänka på att det fortfarande finns pedagoger som "sätter" barnen varannan kille, varannan tjej under samlingar. Det är så konstig och synd att det fortfarande förekommer. Enligt läroplanen ska vi möta alla barn på ett jämställt sätt med ett närvarande genusperspektiv. Men när vi säger till barnen att de måste sitta "kille, tjej" gör vi precis tvärtom. Vi säger då att enbart barnet i egenskap av sitt kön ska ha en speciell plats. Barnets behov eller intresse får ingen betydelse helt plötsligt. Vad är syftet med att sitta så här? Kanske att placera ut flickor som lugna pelare mellan vilda pojkar? Vad är rättvist med det? Och vad händer om man har lika energiska flickor som pojkar? För så är det ju oftast. Barnen är alla olika, med olika egenskaper och behov, oftast oberoende av kön. Det är så lätt att istället fråga sig: vilka barn klarar av att sitta bredvid varandra och samtidigt koncentrera sig en längre stund? Varför ska det vara svårt att tänka så enkelt?

Experiment: flyta/sjunka

I vintras fick jag och mina kollegor ta del av en föreläsning om experiment. Vi fick bland annat tips på enkla aktiviteter att planera och genomföra och jag har verkligen haft nytta av det vi lärde oss då. Till exempel har jag nu i omgångar samlat lagom många barn runt en stor hink med vatten och lite olika föremål. Jag har gett alla ett papper som jag gjort två spalter på, en där det står flyter och en där det står sjunker. Sen har vi undersökt en sak i taget, som en kork: Hur känns den i handen? Är den lätt eller tung? Stor eller liten?. När vi resonerat en stund har barnen ritat av föremålet i den spalt de tycker att föremålet hör hemma. Sen har vi testat, flyter den eller sjunker den? Därefter har vi fortsatt med nästa sak och nästa, och samma procedur med de föremålen. Detta blir ett enkelt sätt att öva sig på att ställa hypoteser, jämföra dem med resultatet och enkelt få in naturvetenskapliga resonemang, och dessutom få in mycket språk och matematik.

Tips på vad som behövs:
En större hink eller bunke med vatten
En kork, ett gem, en sten, ett lock, en kapsyl
Ett gäng barn och en glad pedagog

Sagolådan

För ett tag sen fixade jag ihop en låda med olika bilder och föremål. Det är figurer och bilder av olika människor, djur, platser och saker. Första gången jag presenterade lådan sa jag att det var en sagolåda och valde själv ut några saker som jag visade för alla som satt samlade. Jag berättade en saga utifrån de föremål och bilder jag valt, barnen satt helt koncentrerade och lyssnade. När jag var klar ville flera barn fortsätta och sedan dess tar vi fram vår sagolåda då och då.

Det här är en väldigt enkel sak att förbereda och använda, som dessutom fångar barnens intresse och fantasi lätt. Perfekt att ta till både spontant eller utveckla vidare i planerade aktiviteter.

Råttmusen Maja

Igår kom en råtta och hälsade på. Det kan ha varit en mus också, alla var inte riktigt överens om just det. Barnen döpte henne till Maja genom en omröstning på vårt möte. Maja berättade att hon tycker om att resa och ville veta var barnen tyckte hon ska resa nu. De röstade igen och valet föll på Indien, efter en närmare titt i kartboken. Efter mötet med Maja igår började några barn fundera på packningen, så idag hade hon med sig en tom väska som hon ville ha hjälp med att packa. Vi skrev en lista på saker tillsammans, det var allt från pannkakor till solkeps. Barnen ritade de olika sakerna och lade ner i väskan. Så nu är hon äntligen resklar!

Nu ska vi bara vänta på att det kommer post till vår brevlåda från Maja. Den kommer vi att använda för att brevväxla med henne och lära oss massor av nya saker om Indien. Det här är början av vårens stora projekt! Jag har inte planerat något, barnen får leda så löser det sig längs vägen, det kan nog inte bli annat än bra då.

Mellanrummet

Ibland kan det uppstå mellanrum i verksamheten som behöver fyllas med något för att inte skapa kaos. Det kan vara att maten är försenad eller en väntan på barn som ska ansluta till gruppen. Då har jag lite olika aktiviteter som jag snabbt tar till för att inte få en rörig och vilsen grupp. En av dem är att ta hjälp av ett föremål, någon gång har det varit en snäcka som heter Peter och idag blev det en liten porslinsfigur i form av en fågel.

Denna lilla pryl presenteras sedan med största spänning för alla som är samlade i ringen. Jag lyfter den mot mitt öra och lyssnar spänt. Den berättar saker för mig som jag sedan talar om för barnen. Idag berättade fågeln att den flugit över bergen och sett en tiger till exempel. Sedan ger jag föremålet till den som sitter bredvid mig och där börjar barnens fantasi och berättande ta vid.

Den här aktiviteten brukar vara mycket uppskattad, den är enkel, lärorik, kreativ och kräver ingen förberedelse, alltså är den perfekt för att fylla mellanrummet!

Bra bok

Den här boken läste jag nyligen, den är full av inspiration och konkreta tips. Ni som jobbar i förskola, läs den om ni inte gjort det!

Vem är jag i jobbet?

Jag kom precis på att jag inte presenterat mig ordentligt, så här kommer det!

Jag är lite över trettio och bor i en närförort till Stockholm med min familj. Jag började på Lärarhögskolan i januari 2005 efter att jag jobbat i skola i tre år. När jag blev färdig som lärare mot yngre åldrar var jag gravid för andra gången och sökte jobb på vinst och förlust. Mest förlust trodde jag, eftersom jag var gravid. Men det enda jobb jag sökte fick jag, det var på en privat förskola. Där stannade jag i två år, med min föräldraledighet på drygt sex månader inräknad. Sen blev det ett annat privat företag i ett år innan jag i höstas hamnade där jag är nu. I ett område en längre bit utanför Stockholm, där man kan uppleva både kulturmöten och kulturkrockar. Jag har nu övergett den privata förskolevärlden för att arbeta i kommunen.

Min tjänst är fortfarande på en förskola, men i en kombinerad tjänst. 80% av tiden är jag ansvarig förskollärare på en hemvist med 19 barn i åldrarna 1-5 år. Resterande jobbtid spenderar jag som utvecklings- och kvalitetspedagog för alla tre förskolor som ingår i området. Tjänsten har inte funnits förut så det är extra spännande att profilera och definiera den tillsammans med min chef. Det jag arbetat mest med hittills är att utveckla den pedagogiska dokumentationen och ett system för att tydligt kunna dokumentera i verksamheten på ett enhetligt sätt. 

Varför jobbar jag då med det jag gör? Det är inte för att jag älskar barn i alla fall, det verkar ju annars vara ett populärt uttryck. För mig är barn människor, och att säga att jag älskar människor är att överdriva. Jag tycker däremot att det är spännande, intressant, roligt och utvecklande att möta och arbeta med människor (barn inkluderat). Detsamma gäller för grupper. Jag är otroligt intresserad av kommunikation och av hur man skapar grupper som fungerar på alla plan i praktiken. Det jag brinner extra för är att skapa professionella strukturer, lärande och utveckling för alla, genusfrågor och mötet med människor. Ja, det skulle man kunna kalla en sammanfattning av mig i mitt yrke och jag tror det märks ganska tydligt i det mesta jag gör på arbetsplatsen.

Vad är då syftet med den här bloggen? Jo, det är väl en utmärkt idé att här kunna samla konkreta tips och allmänna tankar om förskolan, för oss som arbetar just i förskolan? Jag hoppas att bloggen ska ge inspiration och idéer!

Mötet

Idag kom vi fram till att vi byter namn från samling till möte. Vi vuxna säger att vi ska på möte ofta, vi säger ju aldrig samling. Därför blir det rimligt att barnen också går på möte. Ordet möte stämmer dessutom bra in på vad vi faktiskt gör, vi möter ju varandra. Så från och med idag hämtar vi våra anteckningsböcker och går på möte strax innan lunch. (Mer om mötenas innehåll ska jag snart skriva mer om!)

Hur det gick

Idag var första dagen med barnens egna anteckningsböcker på samlingen. Det gick ungefär som jag tänkt mig faktiskt. Jag delade ut dem tillsammans med pennor och tog en till mig själv också. Jag började skriva mitt namn på min och föreslog att alla kunde göra det så att de skulle känna igen sin egen bok. Några skrev sitt namn och några skrev sin första bokstav. Sen sa jag att de kunde ha kvar pennan och boken och skriva eller rita i den när de ville under samlingen.

Förutom att jag såklart var nyfiken på hur böckerna skulle komma att användas ville jag även se om de kunde vara till hjälp för de barn som ofta finns i varje förskolegrupp, de som tycker att det är tråkigt och lite krångligt när det kommer till gemensamma rättigheter och skyldigheter. Med skrivboken i handen blev det helt plötsligt roligt och lätt att delta under hela samlingen! Så efter idag känner jag mig hoppfull inför vad dessa små böcker kommer att utvecklas till!

Anteckningsböcker

Imorgon ska vi börja med en ny sak på samlingen. Barnen ska få varsin anteckningsbok som de får ha under varje samling. I den kan de skriva och rita vad som än faller dem in när vi sitter där tillsammans. Jag tror detta kan bli mycket spännande, jag uppdaterar med tiden om hur det går!

På tal om skrivböcker så introducerade jag även det hemma med min sexåring idag. Vi kom tillsammans på att han kan skriva i den i sängen på kvällen. Däri kan han få ner saker som hänt under dagen och andra tankar. På den första sidan blev det något om vilka lekar han lekt idag och att pappa är en bajskorv. Detta kan nog också bli ett spännande projekt!

Inte som jag tänkt

I morse när jag kom till jobbet tänkte jag att vi skulle köra lite mini-röris ute på gården. Jag och barnen brukar lyssna på mini-röris-skivan så gott som varje dag inne och jympa. Eftersom jag arbetar i ett mångkulturellt område där språket ständigt är i fokus tänker jag att det är bra att vi tillsammans lyssnar på instruktioner som vi följer. Vi har alltid väldigt roligt tillsammans och barnen tycks inte tröttna, utan vill höra samma skiva om och om igen.

Men när jag i dag tog ut aktiviteten, då blev det inte riktigt som jag tänkt. Barnen hade inte alls tid att jympa med mig. De skulle ju cykla. Och gunga. Och den där spaden och hinken var mycket mer intressant. Så det slutade med att jag under några tappra minuter hoppade runt själv innan jag gav upp. Så nu tänker jag göra ett experiment, jag ska fortsätta att erbjuda mini-röris ute och se hur lång tid det tar innan någon kan överväga att även göra denna aktivitet ute. För vi pedagoger har ju lärt oss att det vi gör inne kan vi även göra ute. Men först måste vi bara få med barnen.

Barns perspektiv eller barnperspektiv?

När jag var med mina barn på introduktion på deras nya förskola ganska nyligen hände något som jag funderat på sedan dess. Min minsta hittade till ett bord där pennor, saxar, papper och lim bredde ut sig. Hon valde direkt att klippa i en pappersida som någon dragit ut från en katalog av något slag. Hon satt mycket koncentrerat under säkert 20 minuter och klippte. Pappersbiten blev mindre och mindre och antog hela tiden nya former. Till slut la hon ifrån sig saxen och visade upp den två centimeter långa pappersbiten "Titta mamma, jag har klippt ett spöke!" sa hon stolt till mig. Jag märkte att hon var väldigt nöjd med det där spöket. Hon tog det med sig när hon lämnade sin plats vid bordet och stötte efter en stund på en av sina nya pedagoger. Hon visade stolt upp sitt lilla spöke även för henne varpå pedagogen svarade i förbifarten "Ja, en pappersbit, den kan du slänga där".

Som sagt, den här händelsen har hängt kvar någonstans i bakhuvudet de senaste veckorna. För trots att det var en liten sak, en sådan sak som säkert sker många gånger om varje dag på de flesta förskolor, så berättar den något centralt. Något viktigt.

Häromdagen påminde en pedagog och forskare mig om att det är skillnad på barnperspektiv och barns perspektiv. Barnperspektiv är när vi pedagoger tror att vi tänker utifrån barnens behov och intressen. Barns perspektiv är när ett litet barn suttit koncentrerat under en lång tid och klippt och klippt med sina små händer och sedan, efter all möda, stolt visar upp sitt lilla mästerverk för att få bekräftelse på stordådet som just inträffat.